About the website
Selected domain
dejvi.com
Alive and kicking since 1972.
AI-Native Software Engineer & Digital Product Architect Product-Driven Full-Stack & WordPress Engineer Custom CSS Architect — DualCSS Advocate Creator of FrameDVork Author of the DESTE/FDESTE Framework Talent Systems Builder — Talent Development Writings — fiction & literature Founder & CEO And, of course — beloved medicine.
About the website
Selected domain
Supracorona
Višekruna is the family name of the Višekruna family.
It is a Serbian surname originating in Bosnia.
When they hear the surname or think about it, most people, particularly those from the .RS, .BA, .HR, .ME, .MK and .SI linguistic area, conclude that Višekruna means more crowns or a greater number of crowns. However, that interpretation is incorrect.
Višekruna means
above, over, or higher than the crown.
There are several untold stories about the origin of the surname Višekruna. The historical truth or accuracy of those stories is entirely unimportant — the only thing that matters is that they have all been passed down from generation to generation and that they are all mystical and beautiful. Personally, this one is my favorite:
During the time of the Ottoman Empire and the Turkish occupation, the Višekrunas are said to have borne the surname Žunjić and to have lived in the village of Veliko Tičevo, in Bosnia and Herzegovina.
In those distant times, dissatisfied with the rule of the Turkish occupiers but, above all, yearning for freedom, the people of the Balkans often rose in rebellions and uprisings, large and small. Those freedom-seeking revolts sometimes ended in bloody Turkish reprisals, and at other times in peace negotiations (“parley” — cf. Jack Sparrow).
Legend has it that, during one such uprising, when members of the Žunjić family were the harambašas — rebel chieftains — and leaders, the Turkish sultan sent his envoy to negotiate. The negotiations took place outside any settlement (read: somewhere out in the ass end of nowhere), in the tent of the sultan’s envoy. Above the entrance to the tent, as the law required, hung the Ottoman coat of arms bearing the sultan’s crown.
When entering the tent, all participants in the negotiations went in unarmed and personally left their weapons outside the entrance.
But, to demonstrate his superiority over the Turks, the Turkish sultan and his envoy, one of our ancestors did not lay his weapon on the ground beside the tent, where everyone else had left theirs. Instead, he hung his sabre above — over, or higher than — the sultan’s crown displayed over the entrance to the tent.
Almost immediately, all the Žunjićs belonging to this — our — branch of the family became known among the people as “Višekrune.” Višekruna thus became the nickname of the insurgent branch of the Žunjić family.
At this point, another story enters the narrative — one whose chronology is somewhat unclear to me — about the Višekruna family’s connection with Karađorđe, the burning of Travnik by three Višekruna brothers, the Turkish reprisals that followed, and the migration — or flight — of the three brothers in three different directions: one to the village of Gerzovo (Prhovo, our local “Navel of the World”), another to a village near Banja Luka, and the third to a small place somewhere near Zagreb. This somewhat unclear episode is usually mentioned whenever the main legend is retold, which is why I mention it here as well.
When Austria-Hungary occupied Bosnia and Herzegovina in 1878 and established its administration, diligent Austro-Hungarian officials carried out a population census in 1879. According to the story, they registered Višekruna as the official surname of the Žunjić family whose nickname had been “Višekrune.” And so it has remained to this day.
There are not many Višekrunas, and ours is a rare surname. It is generally believed that all people bearing the name Višekruna are related, whether closely or distantly. Today, Višekrunas live throughout the world, with the largest numbers in Bosnia and Herzegovina and Serbia.
My branch of the Višekruna family now lives predominantly in Vojvodina. Our ancestors were not resettled there as part of the post-war state colonization. Only in 1952 did they sell their property and land in Gerzovo to the Dakić family, purchase land in Vojvodina, and move there independently.
This took place several years after the mass post-war resettlement of poor families from Bosnia and Macedonia to Vojvodina, into homes left behind by the expelled Danube Swabians — a movement humorously known as the “Eighth Offensive” (Osma ofanziva).
Local Vojvodinians and other people from Serbia regard us — and refer to us — as “dođoši,” a derisive local term for newcomers.
As people often say:
“There may not be many of us, but we are strategically well distributed.”
During the Second World War, my branch of the Višekruna family was part of the People’s Liberation Movement and fought with the Partisans. My father’s parents, both early resistance fighters and recipients of the Partisan Commemorative Medal, were killed in the fighting.
In Latin, “above the crown” is suprā corōnam. I reshaped that Latin phrase into a single word, Supracorona, which I occasionally use as a business name or as my online identity as a developer.
Regards,
Dejan S. Višekruna
Višekruna är efternamnet för släkten Višekruna.
Det är ett serbiskt efternamn med ursprung i Bosnien.
När de hör efternamnet eller tänker på det drar de flesta människor, särskilt inom det .RS-, .BA-, .HR-, .ME-, .MK- och .SI-språkliga området, slutsatsen att Višekruna betyder fler – många kronor eller ett större antal kronor. Den tolkningen är dock felaktig.
Višekruna betyder
ovanför, över eller högre än kronan.
Det finns flera hittills oberättade historier om ursprunget till efternamnet Višekruna. Huruvida dessa historier är historiskt sanna eller exakta är fullständigt oviktigt – det enda som betyder något är att de alla har förts vidare från generation till generation och att de alla är mystiska och vackra. Personligen tycker jag bäst om den här:
Under det Osmanska rikets tid och den osmanska, det vill säga turkiska, ockupationen sägs familjen Višekruna ha burit efternamnet Žunjić och ha bott i Veliko Tičevo i Bosnien och Hercegovina.
I dessa avlägsna tider reste sig människorna på Balkan, missnöjda med de turkiska ockupanternas styre men framför allt drivna av en längtan efter frihet, ofta i större eller mindre uppror och resningar. Dessa frihetssträvande uppror slutade ibland i blodiga turkiska repressalier och ibland i fredsförhandlingar (“parley” – jfr Jack Sparrow).
Enligt legenden skickade den turkiske sultanen, under ett av dessa uppror då harambašerna – upprorsledarna – och de ledande männen kom ur familjen Žunjić, sitt sändebud för att förhandla. Förhandlingarna ägde rum utanför varje bebodd plats (läs: någonstans långt åt helvete ute i ingenstans), i sultanens sändebuds tält. Ovanför ingången till tältet hängde, såsom föreskrifterna krävde, det osmanska riksvapnet med sultanens krona avbildad.
När deltagarna gick in i tältet gjorde de det obeväpnade och lämnade själva sina vapen utanför ingången.
Men för att visa sin överlägsenhet gentemot turkarna, den turkiske sultanen och hans sändebud lade en av våra förfäder inte sitt vapen på marken bredvid tältet, där alla andra hade lagt sina. I stället hängde han sin sabel ovanför – över eller högre än – sultanens krona över ingången till tältet.
Nästan i samma ögonblick började alla Žunjićs från denna – vår – släktgren i folkmun kallas ”Višekrune”. Višekruna blev på så sätt ett tillnamn för den upproriska grenen av familjen Žunjić.
Här vävs nu en annan berättelse in – en berättelse vars kronologi är något oklar för mig – om släkten Višekrunas koppling till Karađorđe, tre Višekruna-bröders nedbränning av Travnik, de turkiska repressalierna och de tre brödernas flykt i tre olika riktningar: en till byn Gerzovo (Prhovo, vår egen lokala ”världens navel”), en annan till en by nära Banja Luka och den tredje till en liten ort ända borta i närheten av Zagreb. Denna för mig något oklara händelse brukar nämnas samtidigt som huvudlegenden återberättas, och därför nämner även jag den här.
När Österrike-Ungern 1878 ockuperade Bosnien och Hercegovina och upprättade sin förvaltning där genomförde samvetsgranna österrikisk-ungerska tjänstemän en folkräkning år 1879. Enligt berättelsen registrerade de Višekruna som det officiella efternamnet för familjen Žunjić, som hade burit tillnamnet ”Višekrune”. Så har det förblivit ända fram till i dag.
Det finns inte många Višekrunas, och vårt efternamn är sällsynt. Man anser att alla som bär namnet Višekruna är släkt med varandra, antingen nära eller på långt håll. I dag lever Višekrunas över hela världen, men de flesta finns i Bosnien och Hercegovina och i Serbien.
Min gren av släkten Višekruna lever numera huvudsakligen i Vojvodina. Våra förfäder flyttades inte dit inom ramen för den statligt organiserade efterkrigskolonisationen. Först år 1952 sålde de sin egendom och sin mark i Gerzovo till familjen Dakić, köpte mark i Vojvodina och flyttade dit på eget initiativ.
Detta skedde flera år efter den omfattande efterkrigskolonisationen, då fattiga familjer från Bosnien och Makedonien bosattes i Vojvodina, i hus som hade lämnats efter de fördrivna donauschwaberna. Denna stora folkomflyttning fick skämtsamt namnet ”Åttonde offensiven” (Osma ofanziva).
De lokala vojvodinierna och Srbijanci – invånarna i Serbien – betraktar oss som och kallar oss ”dođoši”, ett lokalt nedsättande ord för inflyttade.
Som man brukar säga:
”Vi är få, men strategiskt väl utspridda.”
Under andra världskriget deltog min gren av släkten Višekruna i den nationella befrielserörelsen och stred med partisanerna. Min fars föräldrar, båda bland de första motståndskämparna och innehavare av Partisanernas minnesmedalj från 1941, stupade i striderna.
På latin heter ”ovanför kronan” suprā corōnam. Jag omformade denna latinska fras till ett enda ord, Supracorona, som jag ibland använder som företagsnamn eller som min identitet på nätet som utvecklare.
Med vänliga hälsningar
Dejan S. Višekruna
Višekruna ist der Familienname der Familie Višekruna.
Es ist ein serbischer Familienname bosnischer Herkunft.
Wenn sie den Namen hören oder an ihn denken, nehmen die meisten Menschen, vor allem aus dem .RS-, .BA-, .HR-, .ME-, .MK- und .SI-Sprachraum, an, Višekruna bedeute mehr – also viele Kronen oder eine größere Anzahl von Kronen. Diese Deutung ist jedoch nicht richtig.
Višekruna bedeutet
über, oberhalb oder höher als die Krone.
Es gibt mehrere bislang unerzählte Geschichten über die Entstehung des Familiennamens Višekruna. Ob diese Geschichten historisch wahr oder genau sind, ist völlig unwichtig – entscheidend ist allein, dass sie alle von Generation zu Generation weitergegeben werden und dass sie alle mystisch und schön sind. Mir persönlich gefällt diese am besten:
Zur Zeit des Osmanischen Reiches und der osmanischen beziehungsweise türkischen Besatzung sollen die Angehörigen der Familie Višekruna noch den Familiennamen Žunjić getragen und in Veliko Tičevo in Bosnien und Herzegowina gelebt haben.
In jenen längst vergangenen Zeiten erhob sich die Bevölkerung des Balkans, unzufrieden mit der Herrschaft der türkischen Besatzer, vor allem aber von Freiheitssehnsucht erfüllt, immer wieder zu größeren oder kleineren Aufständen und Rebellionen. Diese freiheitlichen Erhebungen endeten manchmal mit blutigen türkischen Vergeltungsmaßnahmen und manchmal mit Friedensverhandlungen („parley“ – vgl. Jack Sparrow).
Der Legende nach schickte der türkische Sultan während eines dieser Aufstände, als die Harambašas – die Anführer der Aufständischen – und führenden Männer aus der Familie Žunjić stammten, seinen Gesandten zu Verhandlungen. Die Verhandlungen fanden außerhalb jeder bewohnten Ortschaft statt (sprich: irgendwo am Arsch der Welt), im Zelt des Gesandten des Sultans. Über dem Eingang zum Zelt hing, wie es die Vorschriften verlangten, das osmanische Wappen mit der darauf dargestellten Krone des Sultans.
Beim Betreten des Zeltes gingen alle Teilnehmer unbewaffnet hinein und legten ihre Waffen eigenhändig vor dem Eingang ab.
Doch um seine Überlegenheit gegenüber den Türken, dem türkischen Sultan und dessen Gesandten zu demonstrieren, legte einer unserer Vorfahren seine Waffe nicht wie alle anderen auf den Boden neben dem Zelt. Stattdessen hängte er seinen Säbel über – oberhalb beziehungsweise höher als – die Krone des Sultans über dem Eingang zum Zelt.
Fast im selben Augenblick wurden alle Žunjićs dieses – unseres – Familienzweigs im Volk „Višekrune“ genannt. So wurde Višekruna zum Beinamen des aufständischen Zweigs der Familie Žunjić.
An dieser Stelle verwebt sich eine weitere, für mich chronologisch etwas unklare Geschichte mit der Erzählung: über die Verbindung der Višekrunas zu Karađorđe, das Niederbrennen von Travnik durch drei Višekruna-Brüder, die türkische Vergeltung und die Flucht der drei Brüder in drei verschiedene Richtungen – einer in das Dorf Gerzovo (Prhovo, unseren örtlichen „Nabel der Welt“), ein anderer in ein Dorf bei Banja Luka und der dritte sogar in ein kleines Örtchen bei Zagreb. Diese für mich etwas unklare Begebenheit wird gewöhnlich zusammen mit der Hauptlegende erzählt, weshalb auch ich sie erwähne.
Als Österreich-Ungarn 1878 Bosnien und Herzegowina besetzte und dort seine Verwaltung errichtete, führten eifrige österreichisch-ungarische Beamte 1879 eine Volkszählung durch. Der Überlieferung zufolge trugen sie bei der Familie Žunjić, die den Beinamen „Višekrune“ führte, Višekruna als amtlichen Familiennamen ein. So ist es bis zum heutigen Tag geblieben.
Die Familie Višekruna ist nicht groß, und unser Familienname ist selten. Man geht davon aus, dass alle Višekrunas, ob näher oder entfernter, miteinander verwandt sind. Heute leben Višekrunas in aller Welt, die meisten jedoch in Bosnien und Herzegowina und in Serbien.
Mein Zweig der Familie Višekruna lebt heute überwiegend in der Vojvodina. Unsere Vorfahren wurden nicht im Rahmen der staatlich organisierten Nachkriegskolonisation dorthin umgesiedelt. Erst 1952 verkauften sie ihren Besitz und ihr Land in Gerzovo an die Familie Dakić, kauften Land in der Vojvodina und zogen aus eigener Entscheidung dorthin.
Dies geschah einige Jahre nach der massenhaften Nachkriegskolonisation armer Familien aus Bosnien und Mazedonien in der Vojvodina, die in den zurückgelassenen Häusern der vertriebenen Donauschwaben angesiedelt wurden. Diese große Bevölkerungsbewegung wurde scherzhaft als die „Achte Offensive“ (Osma ofanziva) bezeichnet.
Die einheimischen Vojvodiner und die Serbijanci – die Einwohner Serbiens – betrachten uns als „dođoši“ und nennen uns auch so: ein örtlicher, abwertender Ausdruck für Zugezogene.
Wie man bei uns gewöhnlich sagt:
„Wir sind zwar nur wenige, aber strategisch gut verteilt.“
Während des Zweiten Weltkriegs gehörte mein Zweig der Familie Višekruna der Volksbefreiungsbewegung an und kämpfte bei den Partisanen. Die Eltern meines Vaters, beide frühe Widerstandskämpfer und Träger der Partisanen-Gedenkmedaille von 1941, fielen während der Kämpfe.
Auf Latein heißt „über der Krone“ suprā corōnam. Ich habe diese lateinische Wendung zu einem einzigen Wort, Supracorona, umgeformt. Diesen Begriff verwende ich gelegentlich als geschäftlichen Namen oder als meine Online-Identität als Entwickler.
Mit freundlichen Grüßen
Dejan S. Višekruna
Višekruna nomen familiare est familiae Višekruna.
Nomen familiare Serbicum est, e Bosnia oriundum.
Cum hoc nomen audiunt aut de eo cogitant, plerique homines, praesertim qui ad spatium linguisticum .RS, .BA, .HR, .ME, .MK et .SI pertinent, existimant Višekruna significare plures – multas coronas aut maiorem coronarum numerum. Haec tamen interpretatio falsa est.
Višekruna significat
supra coronam, super coronam vel corona altius.
Plures exstant fabulae nondum narratae de origine nominis familiaris Višekruna. Utrum hae fabulae historice verae aut accuratae sint, nihil omnino refert – hoc unum interest: omnes de generatione in generationem traduntur, omnesque arcanae et pulchrae sunt. Mihi ipsi haec omnium carissima est:
Tempore Imperii Ottomanici atque occupationis Ottomanicae, sive Turcicae, membra familiae Višekruna olim nomen familiare Žunjić gessisse atque in loco Veliko Tičevo, in Bosnia et Herzegovina, habitavisse traduntur.
Illis temporibus longinquis, incolae Balcaniae, imperio occupatorum Turcicorum indignati, sed ante omnia libertatis cupidi, crebro maiores minoresve seditiones atque rebelliones concitabant. Hae libertatis causa susceptae rebelliones interdum cruentis Turcorum ultionibus, interdum vero pacis colloquiis (“parley” — cf. Jack Sparrow) finiebantur.
Fabula narrat, durante quadam rebellione, cum harambašae – duces insurgentium – atque principes e familia Žunjić essent, sultanum Turcicum legatum suum ad colloquia misisse. Colloquia extra omnem locum habitatum habebantur (lege: alicubi in extremo orbis culo), in tabernaculo legati sultanici. Supra aditum tabernaculi, ut leges praescribebant, insigne Ottomanicum positum erat, in quo corona sultani depicta conspiciebatur.
Tabernaculum ingressuri, omnes colloquiorum participes inermes intrabant, sua quisque arma ante aditum relinquentes.
At, ut se superiorem Turcis, sultano Turcico eiusque legato ostenderet, unus e maioribus nostris arma sua non humi iuxta tabernaculum deposuit, ubi ceteri omnes sua reliquerant; sed gladium suum curvum supra – superius sive altius quam – coronam sultani, super aditum tabernaculi positam, suspendit.
Eodem fere momento, omnes Žunjić huius – nostrae – stirpis a populo „Višekrune“ appellari coeperunt. Ita Višekruna cognomen factum est partis insurgentis familiae Žunjić.
Hic autem narrationi inseritur alia fabula, cuius ordo temporum mihi aliquantum obscurus est: de necessitudine familiae Višekruna cum Karađorđe, de Travnico a tribus fratribus Višekruna incenso, de ultione Turcorum atque de fuga trium fratrum in tres diversas partes – unius in vicum Gerzovo (Prhovo, nostrum „umbilicum mundi“), alterius in vicum quendam prope Banja Luka, tertii vero in oppidulum quoddam etiam prope Zagreb. Hoc factum, mihi quidem parum clarum, simul commemorari solet quotiens fabula principalis narratur; quam ob rem et ego illud commemoro.
Cum Austria-Hungaria anno 1878 Bosniam et Herzegovinam occupavisset atque administrationem suam ibi instituisset, diligentes magistratus Austro-Hungarici anno 1879 censum incolarum egerunt. Ex traditione, familiae Žunjić, cui cognomen „Višekrune“ erat, Višekruna ut nomen familiare officiale inscripserunt. Ita usque ad hodiernum diem mansit.
Pauci sunt qui nomen Višekruna ferant, nomenque nostrum familiare rarum est. Omnes Višekruna propinqua vel remota cognatione inter se coniuncti esse putantur. Hodie Višekruna per orbem terrarum habitant, plurimi tamen in Bosnia et Herzegovina atque in Serbia.
Stirps mea familiae Višekruna hodie plerumque in Vojvodina habitat. Maiores nostri eo non sunt translati intra colonizationem postbellicam a civitate ordinatam. Demum anno 1952 possessiones agrosque suos in Gerzovo familiae Dakić vendiderunt, agros in Vojvodina emerunt atque sua sponte eo migraverunt.
Hoc paucis annis post magnam colonizationem postbellicam factum est, qua familiae pauperes e Bosnia et Macedonia in Vojvodina collocatae sunt, in domibus relictis a Suevis Danubianis expulsis. Huic magnae migrationi hominum iocose nomen „Octava Offensiva“ (Osma ofanziva) datum est.
Indigenae Vojvodinae atque Srbijanci – id est incolae Serbiae – nos pro „dođoši“ habent atque ita appellant; haec vox localis et contemptuosa est, qua advenae designantur.
Ut vulgo dici solet:
„Pauci sumus, sed strategice bene dispositi.“
Bello Orbis Terrarum Secundo, stirps mea familiae Višekruna Motui Liberationis Popularis interfuit atque cum Partisanis pugnavit. Parentes patris mei, ambo inter primos pugnatores et numismate memoriali Partisanorum anni 1941 decorati, in proeliis ceciderunt.
Quod Serbice „iznad krune“ dicitur, Latine est suprā corōnam. Hanc locutionem Latinam in unum vocabulum, Supracorona, composui; eo nomine interdum utor sive ut nomine negotiali sive ut identitate mea interretiali qua programmator.
Vale,
Dejan S. Višekruna